Paraplygubben

Paraplygubben och andra vandringsmän

- Du skrattade väl inte, Greta! sa den lilla skolflickan Greta Olssons mamma förmanande, när hennes dotter kom hem och berättade, att det hade kommit en man med uppspänt paraply gående utanför staketet vid Kattarps skola - och det fastän det inte regnade.
- Nej, jag bara tittade, blev svaret.
Flera av de andra barnen hade klättrat upp på staketet och nyfiket beskådat den lite underlige mannen. Nej, skratta åt någon, det skulle man inte göra, inte heller åt Paraplygubben eller Halte Johan, som han också kallades.

Egentligen hette han Johan Jönsson och var bördig från Eket. Ursprungligen hade han gjort tjänst som lärare, i det att han hade gått emellan gårdarna och lärt barnen att läsa. En olycklig kärlekshistoria torde ha legat bakom hans alltmer ökande egenheter. Johan blev omhändertagen på ålderdomshemmet i Brunnby, där han tillbringade vintrarna. När varmare dagar kom, började han emellertid sitt kringströvande i Kullabygden och trakten söder om Ängelholm. En som från sin barndom på 1920-talet minns Paraplygubben är Anders Persson, tidigare ausåsbo. Sitt kännetecken, paraplyet, hade mannen inte som skydd mot regnet. Nej, han trodde, att det därovan, i solen, fanns onda andar, som ville göra honom illa och det var mot dessa han ville skydda sig. Ibland hade han både ett och två paraplyer, svarta, lagade med olikfärgade lappar.

Dessutom hade han en stödkäpp, som bestod av ett cirka 10 mm tjockt rundjärn, böjt till handtag i ena änden. Käppen hade han också för att slå bort småsten på vägen framför sig, alltefter det att han sakta tog sig fram. Han gick mycket dåligt, och ett steg var inte längre än en fotlängd. Vi rör oss på 1920-talet och en bit in på 30-talet, och ännu var ej så många vägar asfalterade, så det blev åtskillig småsten, som Paraplygubben måste slå undan. När därtill kom, att barn ibland kastade extra sten på vägen, där han skulle fram, förstår man hans långsamma framfart. Säkert kom han inte en kilometer på en timmes tid.

Kaffe vid trappan

Anders berättar, att Paraplygubben kom ett par, tre gånger varje sommar till hans hem, Nygård i Ausås socken, efter att först ha gjort ett besök på Heagård i samma socken. Sedan fortsatte han mot Tvängstorp efter att ha fått kaffe och smörgås. På Nygård kom han bara till trappan, där kaffet skulle serveras. Detta dracks stående, men det kunde hända, att det inte föll i smaken och då slogs kaffet ut. Ibland fick man bud i Brunnby, att det vore lämpligt att hämta hem Paraplygubben till ålderdomshemmet. Då kom någon från fattigvårdsstyrelsen med häst och vagn och tog honom med sig. Det kunde då hända, att han kommenterade detta med att han hellre ville ligga i höet på gården än att följa med till ålderdomshemmet.

Stig Johansson minns väl Paraplygubben. Stig bodde i Norra Varalöv i Strövelstorps socken och i hans hem övernattade ibland gubben. Då sysselsatte han sig ofta med att sticka strumpor, ofta i olika färger på vänster och höger fot. Ett minne, som Stig erinrar sig, är att Paraplygubben vid ett besök på gården fick för sig, att det satt en ond ande uppe vid skorstenen. Gubben blev emellertid mycket nöjd, när Stigs bror Knut hämtade ett gevär och sköt anden.

Ofta rädd

Erik Dahlman, nyligen bortgången, kom ihåg, att han som barn var lite rädd för Paraplygubben inför hans osammanhängande prat om de onda andarna i solen, som han måste skydda sig emot.
Erik växte upp i en familj, som drev diverseaffär i Strövelstorp. Affären låg vid stora vägen mellan Ängelholm och Helsingborg och ofta kom landsvägsluffare in för att tigga ett halvt hekto kaffe. Sedan fortsatte de till ett annat hus och fick ett par smörgåsar. På nästa ställe önskade de få kaffet kokt; de hade ju eget med sig. Något, som de ofta bad om var strumpor, förslitningen var säkert stor. En del av de besökande var sjömän, som blivit utan hyra i Helsingborg, och var på väg till Göteborg med dess större hamn. Ofta berättade de sina historier och upplevelser för den spänt lyssnande pojken Erik. Grannfrun brukade gärna koka kaffet till dessa vandrare.

Oftast var väl dessa luffare oförargliga och gjorde ingen människa förnär, men deras lösdriveri, som det i lagstiftningssammanhang kallas, sågs med stränga ögon av forna tiders herrar. Redan våra gamla landskapslagar beaktade den fara, som kringdrivande, ej bofasta personer utgjorde, både för den allmänna moralen och för säkerheten.
Tvångsinternering och tvångsarbete var åtgärder, som skulle förhindra lösdriveri. Ibland kunde det också bli transport till armén för tjänstgöring där

Gårdfarihandlar-Isak

En man som Paraplygubben drevs tydligen av en inre kringvandrarlust. Hos andra, t ex gårdfarihandlare, ingick vägluffandet i deras yrkesliv. En representant för dessa var Isak, ibland kallad Juden. Hans fullständiga namn var Isak Peschonka och han kom från Helsingborg, där han drev konfektionsaffär. Ibland gav han sig ut på försäljningsturnéer. Oscar Ahlberg från Torlarp i Strövelstorps socken minns, att hans far i seklets början brukade köpa kostymtyg, som sedan skräddare Andersson i närheten sydde upp. Denne Isak var mycket intresserad av fruntimren. Ibland var han t o m ganska besvärande i sin ridderlighet. På fotot är Isak försedd med ett knyte. I sammanhanget kan nämnas, att judarna hade utsatts för ett utslag av antisemitiskt tänkande: ett förbud för dem att medföra låda hade nämligen utfärdats.

Borstamagaren från Borstahusen

Låt oss återkomma till vad Anders Persson har att berätta: En annan vandrande man var denna "borstamagare", som han alltid presenterade sig som. Det enda, som antagligen var sant, var att han kom från Borstahusen nere vid Landskrona. Det jag minns är att från tiden något före och under andra världskriget. Några borstar tror jag inte han hade tillverkat, men hade några mindre borstar av typ nagelborstar, diskborstar och liknande i en liten säck av en frösäcks storlek. Hans ärende var att sälja borstar, men han blev glad, om man inte köpte något, för då behövde han inte skaffa nya.
Genom att han hade något att sälja, kunde inte polisen haffa honom för lösdriveri, utan då gick han som gårdfarihandlare. Han var alltid mycket välklädd i svart kostym och svarta skor; att hitta en fläck eller dammkorn på kläder eller skor gick inte. Men med sanningshalten i hans historier var det kanske lite si och så. En gång hade han legat över på Rosenhäll och vid niotiden kom han hem till oss på Nygård, en sträcka på cirka en halv kilometer. Vid förfrågan om han ville ha kaffe, svarade han, att han hade inte blivit bjuden på något på Rosenhäll, varför han fick kaffe och åt flera smörgåsar. Från Nygård gick han vid tiotiden till Ågårdslund och kom dit före tolv, fick vi senare höra. Vid förfrågan där, sa han, att han inte fått någon mat på hela dagen, så det kunde smaka bra med en kraftig middag. Jag frågade sedan på Rosenhäll, om han inte fått någon frukost, med det var som jag tänkte att han ätit stadigt där.

Han berättade också om hur han hade blivit tagen av polisen ute i bygderna som misstänkt för lösdriveri och sedan blivit skjutsad till polisstationen för förhör. När polisbefälet fick se honom sa de:
- Det är ju Borstamagaren från Borstahusen, så honom släpper vi med detsamma.
Borstamagaren fordrade dock att bli körd till samma plats, där de tagit honom, för han var på väg till den och den baronen eller greven för att hälsa på honom. Om sanningshalten kan man ha sina tvivel. Det var flera liknande historier han berättade, men från olika håll och med något varierande innehåll.

Skriven av Bo Larsson

Källa: Ängelholm - en hembygdsbok 1997