Elsa Andersson

Elsa föddes 1897 och växte upp på Petersgård, som föräldrarna Alma och Edvard Andersson arrenderade av Vegeholms gods. Gården var stor, ca 60 hektar åker, och ändrade namn till Sandåkra i slutet av 1920-talet. Från rondellen vid Erikslund syns de vitputsade ekonomilängorna på höger sida om väg 112 mot Vegeholm. Elsa var äldst av sex syskon. När hon var sex år dog modern. Elsa kom att stå fadern nära även i arbetet på gården. Nya maskiner och redskap intresserade henne. Hon var aktiv medlem i den mansdominerade skytterörelsen. Dessutom lärde hon sig köra bil, och fick körkort 1919.

En av Sveriges flygpionjärer var Enoch Thulin, ägare till Thulins aeroplanfabrik i Landskrona. år 1913 var det en stor utställning i Åstorp, och där fick tonårsflickan Elsa se en flyguppvisning av Thulin. En annan gång såg familjen en uppvisning på Ljungbyhed. Vid dessa tillfällen användes små skrangliga maskiner, träkonstruktioner uppstagade med pianotråd och med vingarnas bärytor av segelduk. Motoreffekten var 20-25 hästkrafter. Den riskfyllda flygsporten fångade hennes intresse.

Elev på Ljungbyhed
På Ljungbyhed började 1915 Thulins flygskola, landets första i sitt slag, för utbildning av såväl privat- som militärflygare. Elsa Andersson antogs som elev den 3 juli 1919. Elevavgiften var 2000 kr, och dessutom måste eleven deponera lika mycket för att täcka eventuella reparationskostnader. Det var en dyr utbildning, och eleverna kom vanligtvis från välbeställda hem. Elsas far torde ha betalat kostnaderna. Det var många som ansåg att flygning enbart var för män, så en kvinnlig elev på flygskolan väckte säkert uppmärksamhet. Elsa klarade skickligt övningsuppgifter och flygprov, och hävdade att mod och beslutsamhet var människans bästa egenskaper. Hon deltog också gärna i sällskapslivet på Ljungbyhed.

Enoch Thulin omkom vid en flygolycka i Landskrona 1919. Elsa var den sista eleven, med nr 101, som tog certifikat på Thulins flygskola, men hon var den första kvinnliga flygaren i landet. Hennes flygcertifikat, eller aviatörsdiplom som det hette på den tiden, hade nummer 203 och var daterat 30 juni 1920. Hon har själv berättat om sin utbildning i en artikel i tidskriften "Flygning" i augusti 1920. Det finns ett tidningsreportage från en passagerar flygning sommaren 1920 från Ljungbyhed till Göteborg, där Elsa bland andra följer med. I sol och klart väder lyfter maskinen från Ljungbyhed. För att hålla rätt kurs följer man järnvägen från Ängelholm. över Halland mötte kraftiga luftgropar. Journalisten mådde illa och det slog lock för öronen, men när han såg på Elsa, satt hon oberörd och läste. Han fann att hon var "en egendomlig kvinna, tyst, sävlig och - ja, hon måtte icke ha några nerver".

Lär sig hoppa
Efter flygutbildningen ville Elsa lära sig hoppa fallskärm. I Sverige fanns ingen sådan utbildning, så hon fick söka sig till det krigshärjade Tyskland. Under kriget hade fallskärmar använts med stor tvekan, eftersom de var osäkra och långt ifrån tekniskt riktigt utformade. Hösten 1921 reste Elsa till Berlin för att hos fallskärmskonstruktören Otto Heinecke genomgå utbildningen. Något uthopp från flygmaskin blev det dock troligen inte i Tyskland. Det tyska intyget om Elsas godkända fallskärmsutbildning är utfärdat 28 september 1921. Direkt efter hemkomsten från Tyskland gjorde Elsa det första riktiga fallskärmshoppet. Den 2 oktober 1921 var det en stor flygdag på det militära övningsfältet Näsby vid Kristianstad. I ett härligt höstväder och inför många tusen åskådare, kastade Elsa sig ut från 700 meters höjd. Hoppet var helt tillfredsställande, och hon landade i vasskanten av Araslövssjön, något våt men helt oskadd.

Andlös hemmapublik
Redan nästa söndag, den 9 oktober, var det flygdag i Helsingborg. På Berga övningsfält skulle Elsa göra sitt andra hopp inför ett par tusen andlöst väntande, nära nog hemmapublik. - Inför hoppet träffade hon en svensk flygare med lång erfarenhet, och en tysk som varit stridsflygare under kriget. Det blev diskussion om fallskärmen som hon använde, vilken de lite nedsättande kallade "Heineckes säck". Tysken förklarade att han inte skulle hoppa med den om han så fick en miljon, svensken kunde tänka sig använda den endast vid verklig dödsfara. "Om jag som tycker att det är ingenting alls", sa Elsa. En stund senare sa hon dock: "Om jag kommer ner fortare än jag bör, skicka då min koffert hem till farsgubben". Hoppet gick bra och bejublades kraftigt av den stora åskådarskaran, men nedslaget orsakade en vrickad fot, som krävde en tids stillhet. När foten var återställd lämnade Elsa Skåne. Som uppvisningsflygare och fallskärmshoppare knöts hon till det nybildade örebro flygkompani. I flygkretsar var Elsa uppskattad för sitt käcka och hurtiga väsen och för den energi och lagt ner på utbildningen.

Flygdagen i Askersund
Söndagen den 22 januari 1922 anordnade örebro flygkompani en flygdag på sjön Alsens is vid Askersund. Landningsbanan var iordningställd på isen strax söder om Borgmästarholmen, dit vägar hade plogats. Uppvisningen var en förberedelse till en stor flygfest i Stockholm den 29 januari. Därefter var en omfattande landsortsturné planderad. Då den gula Albatrosmaskinen med sin 120 hästkrafters motor landade på Alsens is fanns uppskattningsvis ca 4000 förväntansfulla åskådare på plats. Programmets huvudnummer var den tunga modiga aviatrisen från Skåne, som skulle hoppa ut med fallskärm från 700 meters höjd. Under förberedelserna var Elsa strålande glad, och de som var i närheten såg den lilla spensliga flickan till synes oberörd spänna på sig den gröna ryggsäcken som innehöll hennes fallskärm. Det var samma skärm som hon använt vid sina tidigare hopp, och hon hade själv lagt samman den. Pilot var fältflygaren Carl Albin Lundberg. Elsa tog plats i passagerarsitsen. Planet startade och steg snabbt till 700 meter då det svängde in mot publiken. Där minskades farten, och Elsa tog sig ut på den vänstra undervingen intill flygkroppen och höll med vänster hand om ett stag.

Huvudet före
Hon vinkade till piloten och kastade sig enligt reglerna med huvudet före rätt ut i luften. Den stora publiken ser henne som ett svart streck, hon slår några volter, och faller med svindlande fart mot marken, men fallskärmen utvecklar sig inte. En del som hade kikare kunde se Elsas förtvivlade kamp att få loss en lina och därmed få fallskärmen att utvecklas. Först ca 50 meter över marken lyckades hon få den att öppna sig men den kunde inte nämnvärt bromsa farten, utan hon störtade mot strandkanten. Här gav hon det dyrbaraste en flygpionjär hade att ge, sitt liv, då huvudet krossades mot en bergknalle på Edöstranden.

Kunglig kondoleans
När dödsbudet nådde Petersgård reste fadern Edvard Andersson så fort han kunde till Askersund. Kondoleanser kom från drottning Viktoria och från Kungliga svenska aeroklubben. Flygkommissionen som utredde olyckan fann, att utdragslinan istället för att löpa fritt hade snärjt in sig i Elsas armveck, kanske beroende på att uthoppet skedde på annat sätt än vid tidigare uppvisningar, i det att hon fick hoppa i stående ställning från vingen istället för att kasta sig direkt ut från sittbrunnen. Dessutom konstaterade man att fallskärmssäcken inte gått fri från ryggen och så gett föga utrymme för fallskärmen att utvecklas. Fallskärmsolyckan vid Askersund gav stora rubriker på tidningarnas förstasidor över hela landet. Den slogs upp jämsides med nyheten om påven Benedictus XV:s död på söndagsmorgonen.

En sorglig ballad
Den vita kistan med Elsa Anderssons stoft fördes med tåg till hemorten. Kistan var prydd med kransar från Örebro flygkompani och från enskilda. Till minne av händelsen författades Den sorgliga balladen om Elsa Andersson: "Hon var en liten Skånetös så glitterögd och yr / med längtan emot höga mål och håg för äventyr" men "En fallskärm svagt vi skymtade som inte vecklats ut / på några sekunder blott var skådespelet slut. / Vi drogo hemåt tigande - vi kände att vi frös / hon hade mött sitt öde här vår käcka flygartös." Elsa Anderssons begravning, måndagen den 30 januari 1922, blev en sorgehögtid som hela bygden deltog i. Flaggorna vajade på halv stång, och från Petersgård till Strövelstorps kyrka hade hackat granris strötts på vägen utanför gårdarna. Omkring 1000 personer beräknades ha samlats till begravningsakten i kyrkan. Elsa Andersson fick sin grav i sydöstra hörnet på den gamla delen av kyrkogården. Överst på gravstenen finns flygsymbolen, propellern med vingarna, och i den polerade textovalen finns en platta infälld med foto.

Minnesmärke
Efter ett upprop i Askersunds tidning gjordes en insamling till ett minnesmärke på platsen där Elsa Andersson störtade. Några år senare restes genom Kungliga svenska aeroklubben en hög sten i gråröd granit med inskrift om vad som hände Sveriges första aviatris och kvinnliga fallskärmshoppare den 22 januari 1922.

Skriven av May-Stina Åkesson
Källa: Ängelholm - en hembygdsbok 1996

Besök minnesutställningen om Elsa Andersson
på Ängelholms Flygmuseum Klicka här